Det är hårda tider för journalister i Turkiet.
Men det finns, som tur är, besvärliga röster kvar. På SvD:s Kulturblogg kan
vi läsa om Burak Bekdil som i Hürriyet Daily News häcklat premiärminister
Erdogan och muslimchauvinistiska drag i turkisk in- och utrikespolitik.
I en ironisk artikel skriver Bekdil att
”Turkiska vetenskapsmän har tagit fram världens
första muslimometer, ett redskap som sägs kunna mäta en persons muslimskhet,
vilket anses vara användbart när man ska anställa offentliganställda.”
Bekdils muslimometer
ska naturligtvis uppfattas som ett skämt. Men som så ofta överträffar
verkligheten dikten, och som vi skrivit om tidigare här på bloggen samtalar Migrationsverket med Sveriges Kristna Råd för
att lära sig bedöma hur genuin kristna asylsökandes tro är.
Men hur ska man bedöma
graden av religiositet? Ska man gå efter hur stark någons tro är? Hur
mäter man det? Och tro på vad? Eller ska man snarare kontrollera hur ofta någon
utför centrala ritualer? Räcker det att vara döpt, eller måste man gå i kyrkan
varje söndag? Är det kvantitet eller kvalitet som räknas? Kan man bedöma
muslimers muslimskhet, som vissa verkar mena, genom längden på skägget eller
färgen på sjalen? Ju töntigare frisyr desto bättre kristen?
Att någon ofta går i
kyrkan behöver ju inte vara ett bevis på dennes fromhet. Kanske är hen där för
att få lite sällskap. Att framstå som muslimsk verkar ge politiska fördelar i
Erdogans närhet och kan därför vara ett utslag av opportunism snarare än av gudfruktighet.
Någon kanske går på Bikramyoga tre gånger i veckan för att ragga, medan någon
annan yogar hemma i det tysta och inte alls verkar helig för omgivningen.
Migrationsverket och
Sveriges Kristna Råd ska träffas en gång i halvåret för ”kontinuerlig dialog och utbyte”.
Kanske kan de ta fram en prototyp till en kristometer som Erdogan kan
vidareutveckla.
Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs
universitet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar